ladycherry

Den tidigare närmsta grannen har emigrerat, befinner sig just nu i London, men har siktet på Australien. 

Den  tidigare närmsta grannen var ganska osynlig, och svår att kika in till. 

Hon hade stora skärmar av färgat glas för sina 90x100 cm fönster. 

Jag försökte till och med vid ett tillfälle att röja körsbärsbuskar så jag skulle kunna se in genom hennes köksfönster men eftersom hon sällan var vaken längre än till 21, så var det en onödig åtgärd. 

Min tidigare närmsta granne hade något paranoida drag, trodde att hon var avlyssnad bland annat. 

Hon hade en gång, under kalla krigets dagar, per telefon uppmanat sin dåvarande man att  smuggla hem en päls åt henne från CCCP när samtalet plötsligt och oförklarligt bröts.

Hon blev så rädd för FRA att det var då hon bestämde sig för att dra. 

Hon hade alltid dörren låst, och var bara ute när det var ljust.

Tiderna förändras...och tur är väl det ibland.

Min nya närmsta granne är den här:

Hon har målat hela huset vitt, golv, väggar och tak. 

Hon har inga gardiner, förutom svarta spetsgardiner med keruber på i sovrummet (som hon för övrigt är lite rädd för, keruberna alltså) 

Hon spelar hip-hop extremt högt på sin lilla stereo, så jag hör när hon är hemma och vaken. 

Hon står för underhållningen dystra kvällar när man kan kika in genom hennes fönster och se henne träna rock-ring på sitt nya Nintendo Wii. 

( För övrigt ett riktigt skrattpiller som jag ska rekommendera resten av byn att smyga förbi och kolla på.) 

Hon låser aldrig dörren. 

Hon går fort med hälarna först, så hon hörs kan man säga, och hon smäller igen dörren efter sig.

Hon är ett fantastiskt sällskap i de flesta lägen, i tystnad på bryggan, med ett glas vin och ett asgarv, på långtur med hästen.

Fan, vad jag är glad att hon flyttat hit!

Välkommen Jossan!

...å Dolly förstås,,,

På något sätt renad, kom jag hem till min plats på jorden och satt mig på verandan med en kopp kaffe. 

Det var månljust, och hästarna stod och mumsade på sitt hö. 

Jag tror aldrig att jag har sett ett stjärnfall tidigare, men precis då, när lugnet spred sig inom mig så föll den. 

Och jag såg på den länge, tappade nästan andan under tiden, och det var ohyggligt vackert. 

Lite skrämmande samtidigt, men fantastiskt. 

Är det sant som det sägs att man får önska sig något och att det alltid slår in när man ser en stjärna falla, så borde jag vara safe nu. 

Vi får se hur det blir...

Jag önskar mig att någon tar hand om mig. Nu har jag tagit hand om mig själv och andra hela mitt vuxna liv. Det borde vara min tur nu. Eller? 

Om det är helt omöjligt så skulle jag kunna tänka mig en enorm summa pengar. Då kanske jag kan köpa mig en butler som senare blir min älskare, och om jag inte får det här i morgon så sätter jag min tilltro till dig, tomten...snälla, det var längesedan jag skrev en önskelista...

Jag var inte ärlig i mina svar och åsikter, utan försökte diplomatiskt se saken från båda hållen fast jag mesta delen av tiden bara ville skrika ut vad jag egentligen tycker. 

Nu, när jag gått med ilskan kokande i mig under ett par dagar kände jag att jag var nära bristningsgränsen.

Ju mer jag funderat på vännens dilemma, desto argare har jag blivit. 

Både på vännen och partnern. 

Så, med risk för att äventyra en fin vän, steg jag stolt upp på barrikaden och sa vad jag egentligen ville säga.

Vännen är kvar.

Situationen är oförändrad.

Härav kan man lära att diplomati inte alltid är en god egenskap 

(dvs. inte min diplomatiska förmåga som är snudd på obefintlig, utan vännens)

Va fan är det med folk som går omkring och lider i tvåsamhet? 

Med facit i hand kan jag konstatera att det är bättre att vara ensam som i ensam, än ensam i tvåsamhet.

Nån som säger emot?

Det är inte så långt, vårt ögonblick på jorden...