ladycherry

Jag var inte ärlig i mina svar och åsikter, utan försökte diplomatiskt se saken från båda hållen fast jag mesta delen av tiden bara ville skrika ut vad jag egentligen tycker. 

Nu, när jag gått med ilskan kokande i mig under ett par dagar kände jag att jag var nära bristningsgränsen.

Ju mer jag funderat på vännens dilemma, desto argare har jag blivit. 

Både på vännen och partnern. 

Så, med risk för att äventyra en fin vän, steg jag stolt upp på barrikaden och sa vad jag egentligen ville säga.

Vännen är kvar.

Situationen är oförändrad.

Härav kan man lära att diplomati inte alltid är en god egenskap 

(dvs. inte min diplomatiska förmåga som är snudd på obefintlig, utan vännens)

Va fan är det med folk som går omkring och lider i tvåsamhet? 

Med facit i hand kan jag konstatera att det är bättre att vara ensam som i ensam, än ensam i tvåsamhet.

Nån som säger emot?

Det är inte så långt, vårt ögonblick på jorden...