ladycherry

Jag tror att jag ska i alla fall...

Efter ett par dagar frågade jag om de rättade kupongen i kassan. 

Det gjorde de inte, utan pengarna, de eventuella pengarna, skulle gå in på mitt ICA-kort. 

Ja, men jag har ju bara bonuskort, sa jag. 

Vinner du så får du en kod skickad på posten och då kan du själv kolla ditt saldo i kassan.

Varje år tänker jag på ett mycket vuxet sätt att jag ska lägga om däcken i tid. Varje år slutar det med otid. 

I morse hade folk glidit av både här och där, och jag hade tänkt mig dit i morgon utan att hamna där. 

Gummi-gubbarna, här på byn, kommer att sucka åt mig när jag står där redan sju i morgon bitti för att få en chans. 

Att ta mig dit. 

Men först gubbar och dubbar - sen snubbar.

Och en hel del sanningar, och en hel del ljug också för den delen, och en hel del skratt.

Kontentan av kvällen var att vi båda (jag och grannen, som numera bor i ett lite mindre hus vid samma sjö) helt krasst konstaterade att vi inte är så intresserade av folk längre.

Framför allt inte folk som tror att deras förutfattade meningar om annat folk är de rätta.

Utan att själv lära känna, alternativt, helt och hållet skita i andra.

Vinfyllor bör avslutas med ett : Så är det!

Och det gjorde vi...och hällde ut det sista ur glasen eftersom vi inte behövde mer.

Idag är det bakis-loj stämning här, men ingen huvudvärk tack och lov.

Ikväll blir det tapas, mer vin och skivsortering med min kompanjon.

Och, ja, jag kommer ihåg "mindfullmesset"

Ett enda mess bestående av sju ord. 

Inte onödigt stora, utan bara enkla och faktiska. 

Ett enda mess som förändrar en hel dag, och kanske hela nästa vecka. 

Och jag som förtvivlat försöker leva i nuet. 

Förmodligen inget som inte ett par glas vin med min "nya" granne kan lösa. 

Men imorgon kommer jag att minnas de där sju, jävla, orden, och då är det klippt igen.