ladycherry

En helt vanlig vardag, som vilken som helst.

Vad gör du då? Var befinner du dig?

Var befinner sig dina nära och kära?

För min del skulle jag kunna tänka mig att jag just är på väg ut från firman där jag jobbat lunch.

Vi är fyra personer i lokalen, kvällspersonalen har inte kommit ännu.

Vi pratar lite och säger hej och hej då till varandra.

Trettiofem sekunder senare är världen upp-och-ner.

Jordbävning.

I Sundsvall.

Hela centrum är försvunnet.

Men, det vet jag inte då.

Kvicknar till i rasmassor, betong, armering, tegel och trä.

Jag kan inte se på ena ögat, och mitt ena ben är förmodligen brutet.

Vad hände? Var tog alla vägen? Var det jordens undergång? Är jag ensam kvar?

Rädslan och smärtan gör mig illamående och jag kräks.

Var är min man? Var är mina föräldrar?

Mina arbetskamrater - var tog dom vägen?

Föreställ dig den känslan...du vet inte vad som har hänt, du vet inte var dina närstående finns, du är helt ensam och det är becksvart.

Vi lever i ett land med väl fungerande infrastruktur, det finns bra vägar och närliggande sjukhus.

Traktorer och helikoptrar mm är på plats ganska snabbt, även om chocken förlamat hela landet.

Jag ligger där och är oerhört rädd, försöker nå mina närmaste via mobilen - inget nät.

Jag gråter av hopplöshet och smärta.

Vet inte hur länge jag befunnit mig där när jag hör röster, jag försöker skrika men är så torr i halsen av damm och törst att det inte kommer ett enda ljud ur min mun.

Men, då tänds i alla fall hoppet - jag är inte helt ensam!

Efter ytterligare några timmar har man grävt fram mig.

Mitt ben är brutet och mitt öga allvarligt skadat, jag får smärtlindring och vätska.

Jag hade tur. Det hade inte två av mina arbetskamrater. Dom är döda. Den tredje är allvarligt skadad, med inre blödningar, men fraktas med ilfart till Umeå för operation.

Mina föräldrar och min man har jag ännu inte lyckats nå.

I ljuset känner jag inte igen mig alls, inget av det jag känner sen tidigare finns kvar, inget är sig likt.

Sundsvalls centrum är utplånat.

Försök att föreställa dig det här - och alla vänner, var finns dom?

Tänk dig att när du hittar din bästa vän, din mor, din far, din bror, din man, ditt barn svårt skadad med inre blödningar så säger räddningspersonalen att vi ger bara smärtlindring, vi har inte resurser att operera här. Han/hon kommer att dö.

Så är det .

Så är det på Haiti.

Så har det varit på Haiti.

Nu finns inget hopp för försvunna längre.

Nu finns bara hopp om en ny dag.

Kanske lite mat och vatten.

Kanske en dag ett tält.

En skola att gå till.

Ett arbete.

Minnet kan nog aldrig ens blekna.

Hur lever man med det?