Dag 5 -Jag är rädd att det här kan bli ganska platt.
Kärlek för mig är...
...en dov gnäggning när jag öppnar stalldörren på morgonen.
...den uppriktiga glädjen över att vakna med min Johan.
...viftande svansar på hundarna när jag säger det magiska ordet promenad.
...längtan.
...tillit och trygghet.
...ett innerligt barnskratt.
...att hjälpa.
...mina föräldrar och mina grannar.
...ett ögonblick av storslagenhet i naturen.
...en spinnande katt på skrivbordet vid datorn.
Dag 4 - det här har jag ätit idag.
Söndag
Två stora koppar starkt te, Immodium, liten knäckemacka med Flora.
Lite fruktsallad med naturell youghurt.
En näve grillchips.
En halv kebabpizza, Immodium.
Och sen kom straffet.
Magstraffet.
Nytt ord, men högst signifikant för min söndag.
Måndag, ny dag, nya möjligheter.
Munhugg eller mönhögg
Day 3 - Your parents ( jor pärents )
Det är en helt oförklarlig kärlek som jag känner för mina föräldrar.
De är min stora trygghet i livet.
De är min mannagrynsgröt, manglade lakan och en ständigt spelande radio.
De lever tillsammans.
Sen 45 år tillbaka.
Lika många år som jag har levt.
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dem.
Jag vill inte tänka mer på det här överhuvudtaget.
Så.
Nytt ämne.
Day 2 - Your first love ( jor först lavv )
Jag var tretton, han var fyrtiotvå.
Han dansade folkdans.
Han var mörk, lockig, stark, solbränd och vacker.
Han var min bild av Hultkläppen och Näcken i en och samma person.
När han svettades och stampade till ordentligt i hambon så rös jag, och ingen har väl någonsin dansat pariserpolka som honom.
Jag fick aldrig dansa med honom men var svartsjuk på alla han dansade med.
Jag beundrade hans starka armar på avstånd.
Det trodde ni inte om den gummistövelförklädda nattklubbsdrottningen.
Day 1 - Introduce yourself ( introdjos jorself )
Jag var ett rätt ensamt barn.
Spenderade mycket tid med mina mor-och farföräldrar och våra då närmsta grannar - Tant Jenny och Tant Selma. Lite som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin var dom, fast utan Tant Brun. Ingen av dom var i närheten av någon nyans av brunt. Det spelades Göingeflickorna och Jan Sparring, talades ofta i ordspråk och dracks kaffe i kopp, gärna på fat med sockerbit. Kakfaten innehöll alltid sju sorter och bingo var nästan synd. Små grytor har också öron är ett talesätt jag vuxit upp med och är förtvivlad över att inte minnas vad som avhandlades när den "säjningen" tycktes återkomma så ofta.
Hos min mormor och morfar fick jag lära mig att skålla och plocka höns,lyssna på sjörapporten, äta blodpalt med alldeles för stora bestick under total tystnad (bara morfar fick prata, och man svarade bara på tilltal) äta upp allt som man fått på tallriken, och få be om att lämna bordet.
Hos farmor lärde jag mig spela Fia, Kina-schack och poker, sjunga gamla skillingtryck som "I en sal på lasarettet" och sy korsstygnsbroderier.
Farfar använde mig som privat frisör och jag kunde kamma hans hår i timmar med stålkam och Panteén. Jag åkte på hans pakethållare till fiskaffären och fick välja färg på klubban som jag alltid fick när jag följde med.
Det är inte ens en romantiserad bild, min barndom var sån, klok och trygg med långa, varma sommarlov.
Mina första riktiga kompisar fann jag badandes i en vattenpöl strax innan jag skulle börja första klass. Jag hade täckjacka och toppluva efter en envis öroninflammation, ja, jag var öronbarn. Dom kom från en stor familj och var min raka motsats. Där åt vi ketchup på hårt bröd, spelade de äldre syskonens vinylskivor, luktade på cigarettfimpar, lekte sparka burk tills det var kolsvart ute och kom alltid hem skitig som fan, och en gång med utdragna framtänder efter en hård lek.
När skolan började lärde jag känna min absoluta barndomsbästis Elisabeth.
Hon var snyggast i klassen, jag var bäst i klassen.Hon hade fina Barbie-dockor och en handvevad filmkamera som vi såg svartvita Hiawatha-filmer på. Hon hade alltid finaste kläderna och snyggast frisyr.
Grundskolan passerade vi tillsammans fast på olika sätt, hon med alla killar och jag som ordförande i elevrådet.
Vi var båda ganska försiktiga tjejer men vi värmde folköl i hopp om att bli fulla, provade snus tillsammans och gjorde sexuell debut ungefär samtidigt. Hon träffade sin blivande man när hon var fjorton och dom lever fortfarande tillsammans, till många andra killars förtret.
Gymnasiet gjorde ingen glad. Jag var konstant skoltrött, förvirrad och olyckligt kär. Jag minns gymnasietiden som ett virrvarr av olycka, naturligtvis hände det bra saker också, men tre år av kaos i den åldern är inget någon behöver. Jag lärde känna nya vänner, "lärde mig" skolka, spenderade timmar på Åhléns-fiket för att spana på killar och upptäckte Musikforum. Jag lärde mig ljuga, vara beräknande och hämnas ett krossat hjärta.
Under gymnasietiden sommarjobbade jag på en grossist-firma, hur jag fick jobbet minns jag inte, men det var där jag lärde känna Carina som dansade balett och var gift med Angelo, en spännande, om än väldigt kort, spanjor. Hos dom började min bana i restaurangbranschen, jag jobbade där i ca ett år, köpte under tiden min första lägenhet och började springa på krogen på nästan all ledig tid.
Alla år på restaurang har fått mig att tacka nej till så mycket händelser i mina vänners och min familjs liv, och det ångrar jag, men samtidigt har det varit väldigt roligt, och det har ju lett fram till hit, där jag är idag.
Under de här åren har jag träffat min allra bästa vän, min nästan bästa vän och en hel hoper med andra sköna människor. Jag har flyttat från Sundsvall ett par gånger, återvänt med glädje, blivit halsöverhuvud förälskad, gråtit, skrattat, blivit förälskad igen, köpt en krog, jobbat mycket, rest mycket, flyttat några gånger, gift mig, skiljt mig, blivit nyförälskad i en gammal kärlek och blivit rynkigare och gråspräng vid tinningarna.
Summering : jag bor på landet, använder ordspråk, kan få plötsliga anfall av handarbetslust, omger mig med mycket musik, kliver över olika gränser ibland, är lyckligt förälskad i min sambo, gillar att äta, helst med stora bestick, spelar kort ibland och väljer nästan alltid den blå klubban.
Men vem jag är?
Det vet jag inte.
Jag kommer aldrig att bli färdig.
Det är det som är det fina med livet.
To all you lovely ladies out there...
Årets julklapp från houseofhedda.
Bloggtakt i baktakt.
Med tanke på min bloggningshatighet så lär den här listan vara avklarad 2012. Men OK då Beatrix, jag gör ett försök!
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Fast päronrumpa - my ass!
Vafan!
Jag har fått pinjemun, och nej, det är inte någon inplantatsvit.
Efter att ha ätit rikligt med pesto häromdagen så smakar allt knepigt och metalliskt, eller lite som just när man råkat andas in hårspray, helt förfärligt alltså!
Har försökt äta bort det, borstat tänderna och gurglat en miljon gånger, men inget hjälper.
Läser att det kan sitta i en till två veckor.
Satan.
Hade hellre drabbats av schyssta lökar, rosiga äppelkinder eller, som sagt, en fast päronrumpa.
Hästar med sår och ringorm, en katt med hårbollsbekymmer och en febertopp.
Det är tur att det inte blivit så kallt ännu.
Och att jag inte måste skotta.
Eller det kanske var dumt att utmana Murphy på det sättet förresten...
Jag tillbringar plötsligt en massa tid i stallet, mycket mer än vanligt.
Jag är "barnvakt" åt den Röda Räbban och den Flygande Tunnan i ett par veckor, eller i exakt 17 dagar, tror jag, jag vet faktiskt inte så noga.
Som alla barn så lyckas dom här två med det mesta, att slå sig, att dra på sig någon mystisk smitta och självklart vill dom bara ha godsaker hela tiden.
Idag har jag ägnat totalt enochenhalvtimme åt sårtvätt och bandagering, lägger man på tiden som det tog att åka till Apoteket, åka från Apoteket som inte tog kort på grund av strömavbrott, och åka tillbaks till Apoteket och därefter hem igen, så snuddar jag tvåochfemton.
Och det är bara på Räbban och Tunnan.
På min egen tunna, Blixten, letar jag eksem som besatt, men jag tror inte han blivit smittad ännu.
(håll tummarna för det)
Uppskattad tid ca tjugofem minuter.
Hundarna fick sin timmespromenad i morse.
Katten Svensson får några minuter då och då, han har satt en hårboll på tvären tror jag, för han fnyser och fräser värre än tjejen i Nezerilreklamen.
Våra yngsta familjemedlemmar, kattfröknarna, äter som satan, jag har gett dom mat fyra gånger idag, men det går så fort så det är knappt värt att lägga på, men ok då, sjuminuter.
Strax under fyra timmar på djuren.
Har dessutom varit på firman i treochenhalvtimme och transporterat mig dit och hem, tid ca fyrtio minuter, lägg till lite febersömn på det så har dagen gått.
Men klockan är bara åtta ännu, och ytterligare en halvtimme ska läggas på kvällsfodring och allmänt djurpyssel.
Kanske hinner jag ta en dusch och sprita händerna, ringorm känns inte så lockande när tempen visar 38,7.
Vad kan man säga?
Måndag kanske?
Det som räddar mig i kylan just nu...
...är Eliza Doolittle´s Pack up, och den kommer jag att klamra mig fast vid framgent.
Ni som inte hört den, gör bot och lyssna.
Och erkänn att det börjar gunga i knäna.
Om jag kunde länka så skulle jag så klart!
Bara en tanke.
Föreställ dig en vardagseftermiddag, låt säga omkring tre-snåret.
En helt vanlig vardag, som vilken som helst.
Vad gör du då? Var befinner du dig?
Var befinner sig dina nära och kära?
För min del skulle jag kunna tänka mig att jag just är på väg ut från firman där jag jobbat lunch.
Vi är fyra personer i lokalen, kvällspersonalen har inte kommit ännu.
Vi pratar lite och säger hej och hej då till varandra.
Trettiofem sekunder senare är världen upp-och-ner.
Jordbävning.
I Sundsvall.
Hela centrum är försvunnet.
Men, det vet jag inte då.
Kvicknar till i rasmassor, betong, armering, tegel och trä.
Jag kan inte se på ena ögat, och mitt ena ben är förmodligen brutet.
Vad hände? Var tog alla vägen? Var det jordens undergång? Är jag ensam kvar?
Rädslan och smärtan gör mig illamående och jag kräks.
Var är min man? Var är mina föräldrar?
Mina arbetskamrater - var tog dom vägen?
Föreställ dig den känslan...du vet inte vad som har hänt, du vet inte var dina närstående finns, du är helt ensam och det är becksvart.
Vi lever i ett land med väl fungerande infrastruktur, det finns bra vägar och närliggande sjukhus.
Traktorer och helikoptrar mm är på plats ganska snabbt, även om chocken förlamat hela landet.
Jag ligger där och är oerhört rädd, försöker nå mina närmaste via mobilen - inget nät.
Jag gråter av hopplöshet och smärta.
Vet inte hur länge jag befunnit mig där när jag hör röster, jag försöker skrika men är så torr i halsen av damm och törst att det inte kommer ett enda ljud ur min mun.
Men, då tänds i alla fall hoppet - jag är inte helt ensam!
Efter ytterligare några timmar har man grävt fram mig.
Mitt ben är brutet och mitt öga allvarligt skadat, jag får smärtlindring och vätska.
Jag hade tur. Det hade inte två av mina arbetskamrater. Dom är döda. Den tredje är allvarligt skadad, med inre blödningar, men fraktas med ilfart till Umeå för operation.
Mina föräldrar och min man har jag ännu inte lyckats nå.
I ljuset känner jag inte igen mig alls, inget av det jag känner sen tidigare finns kvar, inget är sig likt.
Sundsvalls centrum är utplånat.
Försök att föreställa dig det här - och alla vänner, var finns dom?
Tänk dig att när du hittar din bästa vän, din mor, din far, din bror, din man, ditt barn svårt skadad med inre blödningar så säger räddningspersonalen att vi ger bara smärtlindring, vi har inte resurser att operera här. Han/hon kommer att dö.
Så är det .
Så är det på Haiti.
Så har det varit på Haiti.
Nu finns inget hopp för försvunna längre.
Nu finns bara hopp om en ny dag.
Kanske lite mat och vatten.
Kanske en dag ett tält.
En skola att gå till.
Ett arbete.
Minnet kan nog aldrig ens blekna.
Hur lever man med det?
Bokslut, inventering, resultat och balans.
Min års-enkät (inspirerad av Anna-Sara)
Årets bedrift -
Va?
Årets bittra -
Sambons ex-fru, som påstod sig i ett mail till mig vara bitterfitta.
( Om detta är sant vet jag för övrigt inte )
Årets bästa semester -
Men ååhhh, här skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om den fantastiska bilsemester som Johan och jag gjorde genom Europa under HELA september, men det blir så här i stället : Johan, jag, bilen, solen, maten och vinet, ni hajjar!!
Årets bästa film -
Vad hände med bio, dvd, ja, TV överhuvudtaget?
Jag väntar på Avatar...
Årets musik -
The Johnsons julkonsert i Matfors, med min gamla idol på sång, Matti Alfonzetti från Skin Trade!
Pablo Cepeda en tisdagskväll på Berns. För övrigt ett år med ganska mycket musik, av alla de slag, men mest ljuv.
Årets nytillskott -
Johan, Kettil och Hedda kom först, huxflux, en söndag i april, sen kom HON den 4e Juli. SOM vi hade längtat efter lilla Myran, världens mest perfekta lilla häst!
Årets förlust -
En hel del slantar, det här var året när allt gick sönder.
Årets vuxenpoäng -
Nä. Inte i år heller.
Årets fysiska förändring -
Lite mera grått i håret, ett par rynkor till och åtta kilo upp. Pasta, pasta, pasta...
Årets nya kändisförälskelser -
Jag är fortfarande hopplöst torsk på Jonathan Rhys Meyers, och det kommer att hålla i sig även detta år!
Årets mest gåshudframkallande låt -
At last, Etta James. Och en gammal Bryan Adams, Where even angels fear to tread.
Årets läsupplevelse -
Tre faktiskt, och alla om Barcelona. Lite märkligt eftersom jag inte är överförtjust i den staden, men Katedralen vid havet, Ängelns lek och Vindens skugga gick alla tre överraskande fort att läsa.
Årets insikt -
Det är OK att be om hjälp ibland.
Årets tv-besatthet -
Det måste bli en krånglande dekoder, det blir lätt en besatthet.
Årets fest -
Nyårsfesten, tveklöst. Stunder av allvar, charader, magiska lyktor, ljus, värme, kärlek, massor av skumpa och rysk kaviar. Kallt och vackert ute vid tolvslaget och skål för "absent friends".
Årets citat -
"Nä, nu har du gruvat dig länge nog!"
Pop-stjärnan till groupien vid halvfemtiden en sommarmorgon. Han slog näven i bordet, hon svepte ett glas ren vodka, och ingen vet vad som hände sen...
Det är märkligt - så mycket att läsa mellan raderna.
Gerilla, gorilla.
Pga av hallrenovering som påbörjades i maj är strömmen bruten i vissa delar av Villa Vacker.
Det kan vara en fördel i vissa lägen som att dammtussar inte syns, och att man ser så där skönt suddig ut som i en del Glossy Magazines.
Upptäckte just något som jag inte vet om det ska placeras på positivt- eller negativtsidan.
Efter att ha vistats under en månad på långt sydligare breddgrader så tycks hårsäckarna på diverse ställen av kroppen fått totalt fnatt av köldchocken.
Eftersom jag är av naturen lat så funderar jag på att skita i detta och helt politiskt korrekt kalla det gerilla-odling.
Vi.
Sådärja.
